Den fjärde dikten jag skrev
Jag hatar mig för den jag inte är.
Saknad.
Jag finner mig liggandes.
Världen har slutat att snurra.
Jag är vilsen, tankarna famlar fram.
Mitt hjärta är hest,
aldrig har det skrikit så.
Jag är varm, men jag kan inget göra åt det.
Jag vill inte sluta kämpa.
Min själ håller på att sugas ner i den tomhet du lämnat efter.
Saknaden river mig likt taggtråd när jag sväljer min stolthet.
Jag ger efter.
Tårar.
Jag stänger ögonen.
Jag pressar ihop mina ögonlock.
Jag försöker stänga ute verkligheten.
Du verkar så långt borta,
din själ berör mig när du sträcker ut din hand.
Ett minne kan hålla en vid liv.
Jag slutar andas.
Så fulländad, jag klamrar fast vid en illusion.
Kanske om jag tror tillräckligt hårt, så är du här.
Jag använder mina sista krafter för att omforma vad som inte finns.
Ett mine kan döda dig.
Sanning.
Jag är inte död.
Mitt hjärta är hest,
jag saknar dig.
Jag försöker stänga ute verkligheten,
jag gråter.
Min själ är tom,
mitt hjärta blöder,
jag saknar,
jag gråter.
Men jag är inte död.
Något får mig att öppna ögonen.
Att se på livet med hopp.
Det är du.
Jag reser mig upp.
Sorgens tyngder försöker hålla mig fast,
kärleken gör mig fri.
Jag står upp.
Jag är din.
Jag älskar dig för allt du är för mig,
jag hatar mig för allt jag inte är för dig.
Den första dikten jag gjorde.
Som en sommarbris omfamnar du mitt hjärta.
Som en tjuv om natten dyrkar du mitt hjärtas alla lås.
Ingen får mig att känna som du.
Utan din värmande själ, finns en tomhet i min.
Utan din trygga famn, är jag vilsen och vag.
Ingen får mig att längta som du.
Du berör min själ som ingen annan.
Du lyser upp mitt mörker med din underbarhet.
Ingen får mig att drömma som du.
Jag vill ge dig lycka, jag vill att du är lycklig.
Jag vill känna din närhet, jag vill skänka dig min.
Ingen gör mig så lycklig som du.
Att vara, är värt att dö för.
Att vara med dig, är värt att leva för.
Ingen får mig att älska som du.
Jag vill vara den som får dig att känna som ingen annan.
Jag vill vara den som du längtar efter.
Jag vill vara den som du drömmer om.
Jag vill vara den som gör dig lycklig.
Jag vill vara den du älskar.
Som du är för mig.
Jag vill ge dig trygghet, jag vill ge dig värme.
Jag vill ge dig allt jag äger.
Jag ger dig det finaste jag har.
Jag ger dig min kärlek.
Jag lägger mitt hjärta i dina händer.
Det är fullt av kärlek.
Det är fullt av längtan.
Jag ger det till dig.
Du gör med det vad du vill.
Mitt hjärta är ditt.
Den andra dikten jag gjorde.
Kärleken är inte värd att dö för.
Kärleken är inte värd att leva för.
Kärleken finns inte.
Jag hatar Kärleken.
Kärleken får mig att hata.
Hata mig, hata mitt otillräckliga jag.
Kärleken får mig att tänka, Kärleken får mig att gråta.
Den får mig att vilja skrika utav vrede på grund utav dess vrickade spel,
där jag är den nyckel som nästan passar men inte riktigt.
Nästan räcker inte.
Det är inte låset som är fel på, det är nyckeln, det är mig som det är fel på.
Det heter inte att låset inte passar nyckeln, nyckeln passar inte i låset.
Ibland undrar jag om jag inte är unik.
Unik, då jag är den enda nyckeln utan lås.
Någon som inte finns.
Kärleken har aldrig gett mig något.
Det enda Kärleken har skänkt mig är tårar.
Ibland verkar det som om alla har dess välsignelse, men inte jag.
Som om jag är den utstötte, den enda som inte är under dess skyddande vinge.
Kärleken som får mig att gråtas till sömns, samma Kärlek får mig att gå upp på morgonen.
Den ger mitt liv en mening, ett syfte, eller mer korrekt: ett mål.
Så många gånger har jag kommit hela vägen fram till mållinjen,
bara för att upptäcka att jag var förblindad utav mina fantasier,
och i själva verket har jag sprungit förgäves.
Jag vill säga att jag hatar Kärleken,
men då skulle jag ljuga.
Så många gånger jag har lagt mig i min säng och gråtit.
Tänkt på de jag älskar.
Glädjetårar faller ner för min kind.
Så många gånger jag har fått igen allt jag gör för någon.
Allt jag gör för er jag älskar, och det är så enkelt att gengälda.
Älska mig tillbaks, tillåt mig vara nära er och tillåt mig hjälpa er.
Tillåt mig lyssna, allt jag vill är att finnas där för er.
När jag är med er, får vara er nära, då har jag ett syfte.
Jag vill säga att Kärleken aldrig gett mig något,
men då skulle jag ljuga.
Kärleken har gett mig mening, Kärleken har get mig liv.
Den ger mig något att längta efter, något att söka efter.
Men sök inte i fjärran innan du har sökt nära.
Jag känner mig meningslös, men hur kan jag vara meningslös,
när jag får vara med er, träffa er, känna er underbara närvaro.
Bara det ger mig en mening,
en anledning att skatta mig lycklig,
en anledning att finnas till.
Kärleken är värd att dö för.
Kärleken är värd att leva för.
Kärleken finns överallt omkring er.
Ni är älskade.
Ta vara på det.
Den tredje dikten jag gjorde.
In my bed, so alone.
Accompanied by the whispering darkness all around me.
My only friend is my pillow, also feeling so alone.
Telling me to let it all out, that it's okay.
Comforting me, so does the wall.
I get closer to the wall, my friend.
My head hurts, so much empty space.
Everything has been lost, lost in tears.
So alone, drowning in thoughts.
Drowning in tears.
Everything disappears, nothing exists anymore.
Only my sorrow still exists.
Squeezing my pillow even harder, trapped in my body.
So alone, I want to cry all the sad thoughts away.
But still they are the one thing that won't go away.
Even the tears now leave me behind.
Gasping for air, cleaning my head.
Trying to get a grip on myself.
My pillow is still there for me, the wall aswell.
All of us, so alone.
Still, I feel better.
I press my face to the pillow, wiping my tears away.
I take a deep breath.
I fall to sleep.
